sdjskdjslk
Kategori: Allmänt
Nytt
Kategori: Allmänt
http://theemelia.blogg.se/
Om du va vaken skulle jag ge dig, allt det där, jag aldrig ger dig
Kategori: Allmänt
Gråta floder och kräkas mängder. Men nu kan jag inte.. så jag tar en dusch. Ger mig en fet smäll på käften. Och mordhotar mig själv, ställer ett dilemma på att fixa vikten eller dö.
Och mitt liv vågade sig bli en skamfläck i historien
Kategori: Allmänt
Skjut mig.
Det blir en sådan där natt igen. Känner på mig det. Rastlösheten kryper i kroppen. Nu är jag dock tröttare så kommer förhoppningsvis i säng till tre. Före de ska jag planera juli månad som ska bli resan ned till 60 kg. Nu ska satsa, fokusera och köra fullt ut. Jag behöver struktur, planering. Något fast att gå efter.
Bara att inse.
Angagemang.
(Ikväll kom nyheter som slog mig återigen i spillror. När tar all jävla kaos och misär slut? Ingen jag kan vända mig till, för jag kan inte erkänna när jag blir ledsen..)
Jag är inte mycket, inte mycket att titta på.
Kategori: Emelias ord
Jag är liskom rädd för mörkret. Vägar släcka ned. Sitter uppe och läser. Ögonen bränner och svider. Jag är trött som bara fan. Men det går inte, vägrar sova. Allt fan är jag rädd för något. Döden? Absolut. Rädslan för döden förhindrar mig att leva fullt ut. Hur dumt är inte det? Väldigt.
Mitt liv är kaos. Eller vänta. De är de inte. Livet är faktiskt åt helvete. Men det står still. Är ganska lugnt nu. Kärleken, den, den är åt helvete. Men å andra sidan, människan jag är kär i är bland de tryggaste och finaste jag har, så livet är nog åt helvete ändå. Jag kan verkligen inte hålla käften. Tar så jävla illa vid mig av allt. Måste öppna käften. Måste tjura. Måste skälla. Han uttrycker sig fel och tänker inte innan han öppnar käften, ett problem är det ju då man har en tjej som har världens jävla temperament. Fast.. jag är inte någon tjurig tjej, egentligen. Jag står på mig.
Handlar mest om att jag är så kär och så livrädd. Det nästvärsta har hänt: jag har fallit, blivit beroende utav någon. Nu väntar jag bara på det värsta. Att bli lämnad, krossad och förstörd. Så jag letar fel, letar och letar efter fler fel. För om jag själv förstör det, kan jag alltid skylla på det. Då slipper jag stå ut med att han lämnad mig på grund av att jag är en sån jävla idiot. Vilket han iofs kommer göra i sånna fall med. Jag är en idiot.
Så då har jag bestämmt mig. Jag ska ta tag i mig. Jag ska göra allt jag kan för att inte förstöra det här. Jag ska bli snäll. Jag ska bli den stöttande flickvännen. Den perfekta tjejen. På mitt egna sätt då. Bli bra, men fortfarande vara mig.
Usch vad det här är jobbigt. Jag måste vara störd. Riktigt jävla dum som tycker att det är jobbigt att vara kär, men liksom.. Allt blir så komplicerat. Så mycket att tänka på. Man ska ta hänsyn till en annans vilja, man ska fråga om lov för att få göra saker, man måste höra sig för. En jävla massa måsten. Ja, jag måste vara dum som tycker att det är jobbigt med besvarad kärlek. Jösses, människan har sagt att han vill ha barn med mig, en framtid, bara vill ha mig. Han står ut med mig. Han är fortfarande kvar. Trots att jag är ett svin ibland. Men ändå kan jag inte riktigt tro på honom. Kan en så fin människa tycka om en sådan trasig liten jänta som mig? Sånt hör väl bara till sagornas värld?
Men ja.. ta tag i mig själv. Bli bättre. Bli en bra flickvän. Okej iaf. Okej duger. Halvbra och så resten jag? Kanske blir han glad då. Vill bara att han ska vara glad..
Måste boka tid för tatueringen.
Dock inte säker på vad jag vill ha. Något med svalor.
Denna var väl söt? Eller? Gaah.
Återgår till bokjäveln, för nu är jag inte ens trött längre.
Natti.
Ett steg framåt, två steg bakåt
Kategori: Allmänt
Hon har ju köpt ny bikini, så hon klär på sig den och jag säger till henne att den kan du inte ha. För att vara ärlig, den satt inte bra vid tuttarna. Hon har ju sådana där meloner typ.. Stora är dem iaf, och bh'n hade ingen bygel så det såg inte allt för vackert ut.
Så ja, jag sa alltså till henne att hon inte kunde ha den. Hon kontrar med "De är många kläder jag inte tycker att du kan ha heller".
Jag blev tokig. Smällde igen dörren och la mig i sängen för att börja tjura. Asledsen blev jag faktiskt. Bett henne gå in och rensa min garderob på de kläder jag inte kan ha, då säger kärring att jag inte ska va så larvig. VA? Jag larvig?! Jag?! Hon är väl fan den som är larvig som ens ger en sån kommentar. Jävla idiot.
Morgonvikten ligger på 67.2
Snart kommer en bebis hit, eller ja en liten tjej. En 1,5 åring. Jag ska dra ut henne i vagnen och vara barnvakt. Motion. Härlig motion! En lång promenix med vagn om inte jäntan blir allt för sprattlig och sur i vagnen.
Inatt drömde jag förresten att jag fick en bebis. En liten flicka med smärtfriförlossning, var dock inte han som var pappan. Hm..
Jag orkar inte mer. Först var jag glad för att vikten går åt rätt håll. Nu vågar jag inte klä på mig kläder. Jag vet ju inte vad det är som jag inte kan ha. Orkar inte. Jag dör. Verkligen orkar inte mer. Gråter en massa. Nu känner jag mig jävligt fet. Vet ju att jag är tjock och så, men liksom.. så fet att jag inte kan ha mina kläder?! NÄÄÄE. Ta en dusch. Rycka upp mig. Vara barnvakt. Bränna. Överleva dagen. Men först? Tvinga morsan rensa min garderob!
Get some
Kategori: Allmänt
Han kallade mig fjortis idag.
För någon dag sedan när vi bråkade sa han att det inte är han som är en jävla snorunge som super så in i helvete. Visst, det är en viss åldersskillnad. Jag är mindre. Han är äldre. Men jag super väl inte?
Så då är vi igång igen med dessa jävla bråk. Orkar inte. Han hasplar ur sig saker och jag hugger. Jag blir arg, för jag har ju mitt humör. Mitt tröttsamma jävla temperiment. Vi kommer att förstöra det här. Säkert.
Vikt: 68.1
Intag: Kycklingsallad och blåbärspaj.
Misslyckad jävla dag. Misslyckad jävla tjej. Misslyckat jävla förhållande.
Misslyckade helvetes liv.
Volanger
Kategori: Allmänt
Vikten just nu: 68.8
Jag ska dra på mig en bh och snurra ihop håret, så är det bara i med lurarna för att ut och bränna. Mår illa. Volanger som slingrar sig. Kramar ur luften på mig.
Saknad
Kategori: Allmänt
Midsommarafton och jag är spiknykter med ångest.
Dödsångest. Dödlig ångest.
Kräksjuk. Trötta ögon. Tunga ögonlock. Ett liv som inte längre finns.
Midsommar
Kategori: Allmänt
Jag har väl blivit lite fjortis under veckorna nu, vart ute och flängt, druckit nå lite och sådär. Och han. Han blir skitförbannad. Helt jävla tokig. Igår bråkade vi ca. 3 gånger på en en å'n halvtimme. Orkar jag? Nä.
Jag blir ju förannad för allt. Misstolkar och tar illa vid mig av minsta lilla. Blir förbannad och gömmer mig bakom ord som jag egentligen inte står för. Nu är vi dock ganska sams. Hade sådant där abstinensbesvär och låg i sängen frustrerad för att jag inte fick vara med honom.
Idag är det då midsommar som jag firar med min släkt. Den där äckliga. Jag gillar inte så många därifrån. Fy! Men det får väl gå.. Gla' midsommar på er iaf!
After laughter comes tears
Kategori: Allmänt
Igår var jag iväg med bästa för att handla kläder till mig. Vi tog bussen över. Vi hade ju då tänkt ta oss hem på samma vis, men de blev ett hopp och bussen gick inte förens vid sju, och vi tänkte ta den vid sex, som inte fanns.. åtminstone kom den inte. Jag hade inget kort med mig och bussbiljetterna går ut efter en timme. Ringde farsan och frågade om han kunde hämta. Men nej.. han hade kört i tre timmar och orkade inte köra tjugo minuter till. Sen jävlar brakar helvetet loss. Morsan ringer och skriker. Påpekar att jag inte är riktig. Att hon inte vill ha hem mig. Hon var arg som ett jävla bi. Jag blev tokig, men hade ju stöd av bästa som verkligen är bäst!
Farsan kom iaf, sa inte ett ord till honom. Vi kom hem vid åtta med bästas mamma. Grillade vid sjön och drack vin. Hade det mys och så sov hon över. Jag pratade inte med varken morsan eller farsan. Jag orkar inte bo hemma längre.. allt känns så hatiskt. Så fort hennes mamma kom ned och kikade runt blev dem glada och trevliga. Samma visa varje gång.
Jag är ett svin mot min fina igen och igen, och igen. Jag vet inte varför..
Det är inte bra mellan oss. Jag orkar inte.
Jag har en remiss till Västerås som väntar. Fyfan.
Vet inte vilken riktning mitt liv tar nu. Ingen aning. Ingen makt. Är maktlös. Jag orkar inte mer. Vill inte mer. Ingen förstår mig. Känner mig ensam. Så jävla ensam.
Passar fint att sitta hemma ensam och skrika till Lykke Li.
Säg mig, vad vet du om livet?
Kategori: Emelias ord
En gång vek sig inte magen i tusentals volanger när jag satt ned.
En gång kunde jag känna revbenen under sommarklänningens tunna tyg.
En gång trodde jag att kunde sväva.
En gång för länge sen var livet som det skulle vara, men det var då.
Jag skrek och slog igår. Jag var så förtvivlad att jag skakade och grät ut min ilska. Han bad mig att slå igen. För att se om jag vågade, se hur jävla modig jag var, men jag var feg. Eller så brydde jag mig bara inte längre.
Jag höjde handen mot henne idag. I all hast lyckades jag även dela ut en dänga där. Så slog hon tillbaka och skrek att det var tammefan sista gången jag gjorde så. Hennes ilska sa mig att jag skulle få se på fan annars, så jag bet ihop och tittade ut genom bilrutan under tystnad. Tårarna samlades i ögonen, de ville rinna nedför kinden och jag vill slänga mig över henne och hulka länge och väl där i hennes famn. Men jag satt fast frusen. Jag kände inte tillräckligt med kärlek för att förmå mig i en sådan vändning. Kände bara hur vi gled ifrån varandra ännu mer, hur mörkret växte mellan oss.
Jag ska gå sommarskola. Hm.. ja. Göra klart ett matteprov och fila lite på NO-betygen. Det blir nog bra. Jag vill ju så gärna tro på det, fast egentligen har jag ingen lust. Om det inte var för L som tjatat med mig skulle jag strunta i det. E skulle även han gå tillsammans med oss. Det blir nog bra, han är ju kul och jag har alltid kännt något extra för honom. Han är snäll han, en fin pojke bakom en ung mans hårda skal. Folk pratar så mycket, speciellt om dig E, alla utom jag pratar. Jag pratar inte speciellt mycket om folk omkring mig. Var och en sköter sitt liksom. Varför ska man prata en massa strunt som egentligen inte får en själv att må så mycket bättre?
Men ibland pratar jag också strunt. En massa jävla skit snackar jag. De gröna grodorna sprutar ur munnen på mig. Avund. Verkar som om den gröna avundsjukan sprider sig lätt i de små samhällena. Som pesten nästan. Skrämande och fascinerande på det mest makabra sätt. Man kan skymta den i alla här omkring, gömd eller inte. I stor eller liten dos, alla bär på den, avundsjukan. Byfånarna, bönderna, lantisarna.
Uppe i den där lägenheten igen. Vi blir utan bil ett tag nu så jag hämtar ner mer kläder.
Hon är ute och fixar med saker. Viktiga saker. Fixar och donar med en massa måsten. Jag sitter hemma och sörjer något. Vet inte riktigt vad, men jag känner mig sorgsen. Farfar kommer snart dö. Det ser så ut, han ser liksom slut ut. Har haft leukumi i säkert åtta år, men klarat sig bra. Kronisk tyckte jag mamma nämna att den var. Han dör utav följdsjukdomarna, inte utav cancern i sig.
Är det de jag sörjer? Kanske. Märkligt ändå. Jag har aldrig haft vidare kontakt med min farmor och farfar, de brydde sig aldrig vidare väl om min pappa inte mycket mer i hans barn. Pappa har ju alltid varit stark och självständig klarat sig själv. Medan lillbrosan och lillesyrran inte klarat sig lika fint. N, broder hans, blev en narkoman. Han har två små döttrar, ibland super han till och röker på när de är hemma. Har hänt att mamma, faster och farmor fått lov att storma in där och ta hand om honom. Men de glömms bort. Farmor låtsas inte om det. Hennes lilla son, problem? Knarkare? Missbrukare? Va?! Nej vet du vad! Faster hon är nog inte mycket utan hennes mamma. Leker med tanken hur de ska klara sig när farfar är borta. Farmor kommer inte hinna med allt hon gör nu. Passa N's ungar minst tre dagar varje vecka, skjutsa N och faster (ingen har körkort).. Nä, de blir nog svårt. För oss? Ingen skillnad. Alltid klarat oss. Jag är inte ens ledsen eller bitter över det längre. Det blev som de blev och är inget att göra åt.
Det är lite lustigt hur besöken nästan haglar in från farmor och farfar nu.Farfar som inte besvärat sig att komma på varken min eller syrrans födelesedagar på år och dar kommer numer ner frivligt och språkar fritt i soffan bredvid sonen han en gång övergav. Karln måste ha ett jävla dåligt samvete. Tänka sig vad det ska fräta sönder han inifrån. Måste kännas i hjärtat. Pappa är nog glad. Pratar om farfar som om han alltid varit den där farsan som ställt upp, han låter så kärleksfull, trots alla år som gått.
Ute på landet kan man inte kräkas, ni vet.
Kategori: Emelias ord
Om jag skulle säga att jag förtillfället lider utav ett lätt illamående, skulle jag ljuga. Jag skulle ljuga så ofärskömt mycket. Om jag dessutom sa att mitt liv är i balans just nu skulle jag ljuga så pass mycket att jag lika gärna kunde ha påstått att jag var det lilla minsta söt. Vilket jag aldrig har varit, någonsin.
Jag mår så illa. Har så ont i magen. Mår så dåligt.
Äckelkänslorna tar död på mig och slår mig i spillror där ute på landets toalettgolv. I de blått inredda badrummet ligger jag på golvet och funderar ut hur jag ska överleva livet under de sena kvällarna. På landet finns ingen vanlig toalett. På landet kan man inte kräkas. På landet äter jag bara i kolosala mängder. Jag äter tills jag gråter. Jag gråter tills jag bestämmer mig att aldrig någonsin mer äta. Jag äter inte förens jag går ner två kilon. Sen äter jag, och äter. Tills jag står på vågen och får svindel utav ångestvågen då jag inser att jag åter är tillbaka på samma vikt, två kilo upp, två kilo ned. Mitt liv är en enda misär, en oerhört tragisk historia. En enda lång historia med massa ångest, sorg och skam. Ibland är jag glad. När solen skiner ler jag, när solens strålar värmer mig brukar jag skratta.
När jag går bredvid mitt solsken är jag varm i hjärtat. När jag håller bästa väns hand flyger ångesten ur mitt bröst. När jag kysser min fina fylls hjärtat av kärlek och bröstet av hopp. När jag sover bredvid min fina drömmer jag om lyckliga dagar. När jag återigen är ensam kommer smärtan och mörkret.
Jag är hemma nu. I den där tomma lägenheten med tiden som står stilla. I den där lägenheten där verkligheten inte lyckats tränga sig in. Det är ganska tryggt här. Det passar mig alldeles jättefint att leva utan det verkliga livet bara för en stund. Jag hade gärnat stannat här. Jag hade förmodligen stannat uppe och kräkts hela natten. Leget naken i badkaret och tjuvkikat på min kropp tillsammans med skammens tydliga närvaro. Så hade jag suttit uppe och skrikit till en massa Håkan sång. Kanske hade jag sovit två eller kanske tre timmar. På morgonen hade jag sprungit till apoteket och köpt Dulcolax, sen hade jag proppat i mig en massa tabletter. Så hade jag stannat här hemma en natt till. Nästa dag hade jag fått panik och ringt efter A att hämta mig så hade jag sprungit in på toa och vägt mig.. ute på landet.
Men jag vet att jag inte får vara själv.
Ingen vågar lämna mig själv.
Ingen vet vad Emelia kan göra medan ingen tittar på.
(Jag ska ner till landet nu igen. Hade egentligen tänkt att bara hämta massa grejer, snabbt som fan innan tankarna hann ifatt mig och tvingade fram lite fler tårar, men ja.. det gick sådär.)
Hjärtepojken och jag. (Jag är en jävla röra)
Kategori: Emelias ord
Jag drack fyra öl sen blev jag fnittrig och alldeles såsig i kolan. Jag hade inte ätit på hela dagen, så har jag ju kräkts, laxerat och fastat till och från, kroppen måste ha fått sig en chock. Telefonen ringde medans jag låg utanför kohagen och gapskrattade tillsammans med bästa vän. J lät ledsen och berättade om hur orolig han varit medans jag inte kunde hålla mig. Jag tyckte allt var fantastiskt roligt och han sa till på skarpen - Emelia sluta nu, det är inte kul, eller tycker du det är de?!
Mamma kom och hämtade oss och jag gick så spiknyktert jag bara kunde, jag fokuserade på att prata så normalt jag bara kunde med morsan under bilfärden. Sen skrattade jag och tappade fattningen lite till.
Vi åkte ut och paddlade kanot sen, jag drack light drycka och proppade i mig ett halvt Mariekex paket bak på spektaklet, medans S tog andra halvan av kakorna där fram. Kicken av socker fick mig att piggna till snabbt och jag blev istället tröttare. Alltså.. min kropp kan inte må bra.
Hjärtepojken och jag har pratat en timme och kommer i juli har vi bestämmt.
Jag bor ute på landet nu och använder mer sällan datorn, men jag ska berätta för er lite då och då att jag lever. Ursäkta att jag inte svarar någon eller ger någon slags respons till er, men som ni märker är jag halv och trasig och fokuserar bara på att få ihop de spillror jag ha kvar för att kunna njuta utav sommaren. I sommar ska jag och S ut på massa äventyr också. Jag älskar henne, hon är bra min allra bästa.
Innan jag nästan dör
Kategori: Allmänt
Kräng på mig ett par tights enda upp till pattarna, ett par riktitgt tighta så att det klämmer in lite, så håller jag in magen allt vad jag kan. Jag ska gå i högklackat och visa upp mina feta överarmar. Jag vill dö.
Min skolavslutnings historia minutrarna innan jag stormar iväg tillsammans med alla. Fy fan.
Ursäkta att jag bara gnäller och så men liksom, morgonvikten var samma som kvällsvikten. 66.3 Jag lever som ett svin. Men nu är det slut på det! Jag vill aldrig lida och skämas så här igen.
Puss!
