emeliaeveline

Jag är inte mycket, inte mycket att titta på.

Kategori: Emelias ord

Mina problem om nätterna är rädslan för att stänga ögonen.
Jag är liskom rädd för mörkret. Vägar släcka ned. Sitter uppe och läser. Ögonen bränner och svider. Jag är trött som bara fan. Men det går inte, vägrar sova. Allt fan är jag rädd för något. Döden? Absolut. Rädslan för döden förhindrar mig att leva fullt ut. Hur dumt är inte det? Väldigt.

Mitt liv är kaos. Eller vänta. De är de inte. Livet är faktiskt åt helvete. Men det står still. Är ganska lugnt nu. Kärleken, den, den är åt helvete. Men å andra sidan, människan jag är kär i är bland de tryggaste och finaste jag har, så livet är nog åt helvete ändå. Jag kan verkligen inte hålla käften. Tar så jävla illa vid mig av allt. Måste öppna käften. Måste tjura. Måste skälla. Han uttrycker sig fel och tänker inte innan han öppnar käften, ett problem är det ju då man har en tjej som har världens jävla temperament. Fast.. jag är inte någon tjurig tjej, egentligen. Jag står på mig.
Handlar mest om att jag är så kär och så livrädd. Det nästvärsta har hänt: jag har fallit, blivit beroende utav någon. Nu väntar jag bara på det värsta. Att bli lämnad, krossad och förstörd. Så jag letar fel, letar och letar efter fler fel. För om jag själv förstör det, kan jag alltid skylla på det. Då slipper jag stå ut med att han lämnad mig på grund av att jag är en sån jävla idiot. Vilket han iofs kommer göra i sånna fall med. Jag är en idiot.

Så då har jag bestämmt mig. Jag ska ta tag i mig. Jag ska göra allt jag kan för att inte förstöra det här. Jag ska bli snäll. Jag ska bli den stöttande flickvännen. Den perfekta tjejen. På mitt egna sätt då. Bli bra, men fortfarande vara mig.
Usch vad det här är jobbigt. Jag måste vara störd. Riktigt jävla dum som tycker att det är jobbigt att vara kär, men liksom.. Allt blir så komplicerat. Så mycket att tänka på. Man ska ta hänsyn till en annans vilja, man ska fråga om lov för att få göra saker, man måste höra sig för. En jävla massa måsten. Ja, jag måste vara dum som tycker att det är jobbigt med besvarad kärlek. Jösses, människan har sagt att han vill ha barn med mig, en framtid, bara vill ha mig. Han står ut med mig. Han är fortfarande kvar. Trots att jag är ett svin ibland. Men ändå kan jag inte riktigt tro på honom. Kan en så fin människa tycka om en sådan trasig liten jänta som mig? Sånt hör väl bara till sagornas värld?
Men ja.. ta tag i mig själv. Bli bättre. Bli en bra flickvän. Okej iaf. Okej duger. Halvbra och så resten jag? Kanske blir han glad då. Vill bara att han ska vara glad..



Måste boka tid för tatueringen.
Dock inte säker på vad jag vill ha. Något med svalor.
Denna var väl söt? Eller? Gaah.

Återgår till bokjäveln, för nu är jag inte ens trött längre.
Natti.

Säg mig, vad vet du om livet?

Kategori: Emelias ord

En gång hade jag en söt liten rumpa.
En gång vek sig inte magen i tusentals volanger när jag satt ned.
En gång kunde jag känna revbenen under sommarklänningens tunna tyg.
En gång trodde jag att kunde sväva.
En gång för länge sen var livet som det skulle vara, men det var då.

Jag skrek och slog igår. Jag var så förtvivlad att jag skakade och grät ut min ilska. Han bad mig att slå igen. För att se om jag vågade, se hur jävla modig jag var, men jag var feg. Eller så brydde jag mig bara inte längre.
Jag höjde handen mot henne idag. I all hast lyckades jag även dela ut en dänga där. Så slog hon tillbaka och skrek att det var tammefan sista gången jag gjorde så. Hennes ilska sa mig att jag skulle få se på fan annars, så jag bet ihop och tittade ut genom bilrutan under tystnad. Tårarna samlades i ögonen, de ville rinna nedför kinden och jag vill slänga mig över henne och hulka länge och väl där i hennes famn. Men jag satt fast frusen. Jag kände inte tillräckligt med kärlek för att förmå mig i en sådan vändning. Kände bara hur vi gled ifrån varandra ännu mer, hur mörkret växte mellan oss.

Jag ska gå sommarskola. Hm.. ja. Göra klart ett matteprov och fila lite på NO-betygen. Det blir nog bra. Jag vill ju så gärna tro på det, fast egentligen har jag ingen lust. Om det inte var för L som tjatat med mig skulle jag strunta i det. E skulle även han gå tillsammans med oss. Det blir nog bra, han är ju kul och jag har alltid kännt något extra för honom. Han är snäll han, en fin pojke bakom en ung mans hårda skal. Folk pratar så mycket, speciellt om dig E, alla utom jag pratar. Jag pratar inte speciellt mycket om folk omkring mig. Var och en sköter sitt liksom. Varför ska man prata en massa strunt som egentligen inte får en själv att må så mycket bättre?
Men ibland pratar jag också strunt. En massa jävla skit snackar jag. De gröna grodorna sprutar ur munnen på mig. Avund. Verkar som om den gröna avundsjukan sprider sig lätt i de små samhällena. Som pesten nästan. Skrämande och fascinerande på det mest makabra sätt. Man kan skymta den i alla här omkring, gömd eller inte. I stor eller liten dos, alla bär på den, avundsjukan. Byfånarna, bönderna, lantisarna.

Uppe i den där lägenheten igen. Vi blir utan bil ett tag nu så jag hämtar ner mer kläder.
Hon är ute och fixar med saker. Viktiga saker. Fixar och donar med en massa måsten. Jag sitter hemma och sörjer något. Vet inte riktigt vad, men jag känner mig sorgsen. Farfar kommer snart dö. Det ser så ut, han ser liksom slut ut. Har haft leukumi i säkert åtta år, men klarat sig bra. Kronisk tyckte jag mamma nämna att den var. Han dör utav följdsjukdomarna, inte utav cancern i sig.
Är det de jag sörjer? Kanske. Märkligt ändå. Jag har aldrig haft vidare kontakt med min farmor och farfar, de brydde sig aldrig vidare väl om min pappa inte mycket mer i hans barn. Pappa har ju alltid varit stark och självständig klarat sig själv. Medan lillbrosan och lillesyrran inte klarat sig lika fint. N, broder hans, blev en narkoman. Han har två små döttrar, ibland super han till och röker på när de är hemma. Har hänt att mamma, faster och farmor fått lov att storma in där och ta hand om honom. Men de glömms bort. Farmor låtsas inte om det. Hennes lilla son, problem? Knarkare? Missbrukare? Va?! Nej vet du vad! Faster hon är nog inte mycket utan hennes mamma. Leker med tanken hur de ska klara sig när farfar är borta. Farmor kommer inte hinna med allt hon gör nu. Passa N's ungar minst tre dagar varje vecka, skjutsa N och faster (ingen har körkort).. Nä, de blir nog svårt. För oss? Ingen skillnad. Alltid klarat oss. Jag är inte ens ledsen eller bitter över det längre. Det  blev som de blev och är inget att göra åt.
Det är lite lustigt hur besöken nästan haglar in från farmor och farfar nu.Farfar som inte besvärat sig att komma på varken min eller syrrans födelesedagar på år och dar kommer numer ner frivligt och språkar fritt i soffan bredvid sonen han en gång övergav. Karln måste ha ett jävla dåligt samvete. Tänka sig vad det ska fräta sönder han inifrån. Måste kännas i hjärtat. Pappa är nog glad. Pratar om farfar som om han alltid varit den där farsan som ställt upp, han låter så kärleksfull, trots alla år som gått.

Tumblr_lmw4bjl7zc1qeew2bo1_500_large

 

Ute på landet kan man inte kräkas, ni vet.

Kategori: Emelias ord

Z219224133_large


Om jag skulle säga att jag förtillfället lider utav ett lätt illamående, skulle jag ljuga. Jag skulle ljuga så ofärskömt mycket. Om jag dessutom sa att mitt liv är i balans just nu skulle jag ljuga så pass mycket att jag lika gärna kunde ha påstått att jag var det lilla minsta söt. Vilket jag aldrig har varit, någonsin.

Jag mår så illa. Har så ont i magen. Mår så dåligt.
Äckelkänslorna tar död på mig och slår mig i spillror där ute på landets toalettgolv. I de blått inredda badrummet ligger jag på golvet och funderar ut hur jag ska överleva livet under de sena kvällarna. På landet finns ingen vanlig toalett. På landet kan man inte kräkas. På landet äter jag bara i kolosala mängder. Jag äter tills jag gråter. Jag gråter tills jag bestämmer mig att aldrig någonsin mer äta. Jag äter inte förens jag går ner två kilon. Sen äter jag, och äter. Tills jag står på vågen och får svindel utav ångestvågen då jag inser att jag åter är tillbaka på samma vikt, två kilo upp, två kilo ned. Mitt liv är en enda misär, en oerhört tragisk historia. En enda lång historia med massa ångest, sorg och skam. Ibland är jag glad. När solen skiner ler jag, när solens strålar värmer mig brukar jag skratta.
När jag går bredvid mitt solsken är jag varm i hjärtat. När jag håller bästa väns hand flyger ångesten ur mitt bröst. När jag kysser min fina fylls hjärtat av kärlek och bröstet av hopp. När jag sover bredvid min fina drömmer jag om lyckliga dagar. När jag återigen är ensam kommer smärtan och mörkret.

Jag är hemma nu. I den där tomma lägenheten med tiden som står stilla. I den där lägenheten där verkligheten inte lyckats tränga sig in. Det är ganska tryggt här. Det passar mig alldeles jättefint att leva utan det verkliga livet bara för en stund. Jag hade gärnat stannat här. Jag hade förmodligen stannat uppe och kräkts hela natten. Leget naken i badkaret och tjuvkikat på min kropp tillsammans med skammens tydliga närvaro. Så hade jag suttit uppe och skrikit till en massa Håkan sång. Kanske hade jag sovit två eller kanske tre timmar. På morgonen hade jag sprungit till apoteket och köpt Dulcolax, sen hade jag proppat i mig en massa tabletter. Så hade jag stannat här hemma en natt till. Nästa dag hade jag fått panik och ringt efter A att hämta mig så hade jag sprungit in på toa och vägt mig.. ute på landet.

Men jag vet att jag inte får vara själv.
Ingen vågar lämna mig själv.
Ingen vet vad Emelia kan göra medan ingen tittar på.
(Jag ska ner till landet nu igen. Hade egentligen tänkt att bara hämta massa grejer, snabbt som fan innan tankarna hann ifatt mig och tvingade fram lite fler tårar, men ja.. det gick sådär.)

Hjärtepojken och jag. (Jag är en jävla röra)

Kategori: Emelias ord

Jag har lite svårt för det här med bloggning nu. Mår rent ut sagt förjävligt för det mesta med några skvättar utav lycka på livet då och då. Min mobil fick ett knäppryck under två dagar och vägrade ta emot sm från J, jag trodde han lämnat mig, men så startade jag om den och tada - 34 sms från pojken som stulit mitt hjärta. Så där satt jag med S som sällskap mitt ute på landet och drack öl efter öl i takt med att jag blev allt mer full, helt i onödan.
Jag drack fyra öl sen blev jag fnittrig och alldeles såsig i kolan. Jag hade inte ätit på hela dagen, så har jag ju kräkts, laxerat och fastat till och från, kroppen måste ha fått sig en chock. Telefonen ringde medans jag låg utanför kohagen och gapskrattade tillsammans med bästa vän. J lät ledsen och berättade om hur orolig han varit medans jag inte kunde hålla mig. Jag tyckte allt var fantastiskt roligt och han sa till på skarpen - Emelia sluta nu, det är inte kul, eller tycker du det är de?!
Mamma kom och hämtade oss och jag gick så spiknyktert jag bara kunde, jag fokuserade på att prata så normalt jag bara kunde med morsan under bilfärden. Sen skrattade jag och tappade fattningen lite till.
Vi åkte ut och paddlade kanot sen, jag drack light drycka och proppade i mig ett halvt Mariekex paket bak på spektaklet, medans S tog andra halvan av kakorna där fram. Kicken av socker fick mig att piggna till snabbt och jag blev istället tröttare. Alltså.. min kropp kan inte må bra.
Hjärtepojken och jag har pratat en timme och kommer i juli har vi bestämmt.

Jag bor ute på landet nu och använder mer sällan datorn, men jag ska berätta för er lite då och då att jag lever. Ursäkta att jag inte svarar någon eller ger någon slags respons till er, men som ni märker är jag halv och trasig och fokuserar bara på att få ihop de spillror jag ha kvar för att kunna njuta utav sommaren. I sommar ska jag och S ut på massa äventyr också. Jag älskar henne, hon är bra min allra bästa.

Jag ser tillbaks på mörka moln som heter ångest, sorg och skam. Dem kanske krossar mig en dag, men tills dess var det jag som vann!

Kategori: Emelias ord

Alla studenter och det där jävla studentfirandet får mig att må illa. Jag mår så jävla dåligt av det. Jag vet inte varför men jag hatar det. Det får mig att granska mitt liv på ett orättvist sätt och får mig själv att känna mig som värdelös. Att se folk i massor som har nått framgång - gått klart skolan och som dessutom är lyckliga lockar fram den där krypande känslan i kroppen. Allt jag känner är äckel.

Att jag befinner mig på annan ort än mitt kära hem med min älskade våg gör inte saken bättre. Saknaden och ovissheten gör ont i mig. Jag går helt ärligt sönder. Smärtan river upp mitt inre under tystnad. Brutalt.
Hungern misshandlar mig, har lagt av att äta. Klarar inte av det. Får ångest av bara tanken på den dagen då jag ska börja äta igen. Hur jävla segt och dåligt allt kommer att gå.
Är dock inte så sugen på att misslyckas eller sätta mig själv bakom galler med hjälp av kcalräknandet igen.. ännu. Det får vänta ett litet tag. Jag vet inte hur jag ska kunna koppla av tillsammans med hungerns närvaro som påminner mig om varför jag måste gå hungrig, men på något sätt måste det fungera. Annars vet jag inte vad jag gör. Det finns en utväg som jag inte ens vill nämna.

Jag ska ha en plattare mage än dig

Kategori: Emelias ord

Men gud (som inte finns) jag tror jag har tjatat sönder morsans öron. Jag har pratat, pratat och pratat under kvällen, så där att man känner det i munnen, undra om man har träningsvärk i käften imorgon? Har haft två ordentliga prat med två personer och så har jag babblat med sunshine över en lång promenad.

Jag tror att jag börjar hitta mig själv igen. NEJ, det är inte nu jag ska bli en harmonisk människa som sparkar alla som mår dåligt i arslet och säger "tänk hur mycket enklare livet vore om folk kunde sluta noja över små saker, ett kilo hit eller dit, ett misstag mer eller mindre.. det är ju det som gör dig till just dig! Du är unik!!"
Jag tror bara att jag för en gångs skull känner mig trygg i att vara jag igen, detta betyder ABSOLUT INTE att jag inte tänker banta bort allt fett, tvärtom!
Jag ska bli snygg och smal och vissa dem jävlarna som satt mig i denna sits, som fått mig att må dåligt, som gjort mig till den där personen med dålig dålig självkänsla att jag kan. Jag kan, tamefan! Jag kan mer än er alla och har en mycket snyggare mage än dig som tryckte ner mig i skiten under mellanstadiet. (Roligt nog har du gått och blivit mullig, riktiga lår och en kula på magen, inte så smal längre alltså.)
Jag har en lättare och tunnare kropp än din framtida flickvän A. Och jag kommer ha dina drömmlår L. Jajemän! Jag kommer vara mindre än dig och lättare. Sedan kan du visa upp din kropp med alla muskler bäst du vill för jag kommer vara lättare än dig. Jag kommer slippa undvika speglar bland folk, jag kommer kunna titta mig i en spegel utan att börja halvt gråta. Jag kommer pierca naveln. Jag kommer visa upp mig i bikini. Bäst av allt.. Jag kommer inte skämmas. Inte det minsta. Jag kommer veta att det alltid finns minst en tjej på de ställa jag vistas som avundas min kropp.
Detta kommer bli min revansch. Det kommer att vara mitt sätt att säga fuck you jag mår bra nu. Först då när jag står där med den magiska siffran på vågen (45 kilo, lång väg att gå, yes i know) kommer jag bli fri alla ord som ekar i mitt huvud, först då kan jag känna att jag lyckats. Att jag blivit något jag kan trivas i. Då slipper jag skämmas. Inom mig är jag helt okej, jag är värdelös emellanåt och en jävla idiot, okej.. det är ofta, men jag vill att utsidan ska passa insidan. Jag vill inte vara tjock. Jag vill aldrig att någon ska kunna kalla mig för tjock igen. ALDRIG.

Jag är motiverad och känner mig okej idag. Men som sagt ingen jävla harmoni här inte, för det tål jag inte! Inte tänker jag bli optimist heller, jag kommer nog förbli en glad tjej med sitt humör och sin lilla bitterhet som skymtas bland kommentarerna som ges (jag har en väldigt ironisk humor, samt skadeglädje.. ja för om någon ramlar t.ex) jag ser på livet realistiskt. Jag kommer förmodligen vara "den där bitchiga tjejen" som tar tag i sin vän då denne gjort något jag inte finner okej, och jag kommer tala allvar med denna. Jag skäller ut folk då dem gör saker jag inte tycker är okej. Förmodligen ses det som bitchigt men från min sida handlar det bara om att vara rak och ärlig, jag skulle då iaf uppskatta att någon jag tycker om berättar att den blir ledsen då jag gör si eller så. För inte fan vill jag göra dem jag tycker om illa! Här i detta lilla samhället får man inte sticka ut det minsta lilla, och såklart inte tror att man inte är något, man ska vara tyst och ta emot skit i tystnad. Men nej.. så gör jag inte.
Jag är förutom det som sagt väldigt glad, jag har ett jävla humör, men blir ofta snäll och glad fort igen. Jag är inte långsinnt.

Ja.. Jag har mycket att tänka på och var tvungen att dela med mig annars kan jag inte sova.
Slutsatsen av detta? Att jag ska bli smal och satsa 100 % denna gången såklart!

Stavfel och konstiga meningsbyggnader fixar jag sen.. jag är trött nu. God natt på er!

Vill ha dig till att vilja ha mig

Kategori: Emelias ord

Kärleksproblem, eller får man fortfarande kalla sina problem med motsatta könet för kärleksproblem då man inte själv är kär? Vad ska man annars kalla det för? I vilket fall som helst så sitter jag med tre sådan problem på halsen, fyra ser det till och med ut som just nu.
Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag är glada, snälla Emelia. Inga fördomar och som försöker skoja på för att lära känna personen (killen) - som vän. Men icke att vi ska nöja oss där. Nähej, gärna att vi börjar med att intressera oss för varandra och fortsätter på detta spåret. Jag kanske ska avsäga all kontakt med det motsatta könet precis som J. Bara för att liksom, inte riskera att få en massa krångel. Vilket jag idag, just nu i skrivande stund har.
Jag har varit intresserad utav J en tid nu, instresset är besvarat så det har flytit på bra. En liten detalj dock är att hans snällhet och att han är så förbannat lugn reatar upp mig smått. Så vafan vill jäntan ha? En elak karl? Nej, men någon som säger ifrån. Jag är väldigt, bestämmande, envis och självständig. Viljestark. Lite lätt för att köra över människor, detta sker helt omedveten är dock medveten om att det händer. Vad jag menar är att jag är orolig för att köra över honom, för han kommer förmodligen inte säga ifrån. Sedan behöver jag någon som ryter ifrån lite. Jag har ett humör och gillar att man visar sinna känslor, vid diskusioner osv, då man inte håller med varandra om saker. Hellre det än någon som bara tjurar. Fy vad jag inte klarar av sådant. Folk som sitter i ett hörn och surar, istället för att slår näven i bordet och får saker och ting sagt. Mycket bättre! Sedan kan man diskutera hur vida det är bra att ha för vana att slå näven i bordet hela tiden, men för mig är det bättre än att vara barnslig och bara tjura.

Nu tillbaka till detta med mina problem. Jag och J, små tjafsar väldigt mycket utav tiden som vi hör av varandra. Så gott som varje dag. Små och stora saker. Mesta dels är det jag som säger ifrån och han känner sig avvisad, så han börjar med att tjura och små pika mig. I sin tur retar det smått upp mig och jag kan inget annat än gå och vara lite otrevlig medans han kommer tillbaka och låtsas som ingenting. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer ske. Klockan är tolv och vi har redan lyckats vara osams. Är detta ett tecken på att jag bara borde strunta i människan? Klarar inte av sådant här. Jag är egentligen ingen elak människa, inte otrevlig heller, men rätt människa kan få mig riktigt otrevlig. Som nu ungefär då.
Vad som är ett problem är att denna kille säger att han har "starka känslor" för mig, vid ett par tillfällen har han till och med nämnt orden "jag är kär i dig". Så ska jag bara be honom se sig om efter andra, för att jag..? Jag tycker verkligen inte om sådant här. Känner mig så fruktansvärt elak. Än värre är att jag klickat med någon helt annan, samtidigt. Såklart. Jag gör allt för att krångla till det så mycket som möjligt, göra så många som möjligt besvikna och sårade. FAN! Hur lyckas man?! För killar är det som om så fort en tjej inte dissar dem totalt så är dem tok intresserade. Hur kommer detta sig tro? Jag lovar, jag har märkt det. Säger jag att någon är rolig låter det helt anorlunda i deras öron. För dem verkar det vara ett tecken på att man absolut är superintressrad och mer än gärna vill se oss hand i hand på en strand någonstans i världen inom några få år. Säger jag att jag är singel så är det direkt förväntat att jag ska vilja ha någon.
Känske just därför jag sitter här nu, jag är snäll och singel. Trevlig och lagomt pratsam. Och sist men inte minst så är jag en tjej. Jag skulle kunna vara botemedlet på de alltför många pojkars längtan efter att ha någon. Lägg märke till någon. För ibland undrar jag om det spelar någon roll för dem vem det är som de kallar för flickvän. Vissa är nog redan förtjusta vid tanken på att ha en flickvän. Att ha det. Den där pusselbiten. Så förväntanstfulla och fästa vid tanken om att ha en tjej, att det inte spelar någon roll vem hon är, hur hon är. Bara hon kan kallas för tjej. Men jag är väl medveten om att det inte är alla. Bara det att killar som dessa tycks bli fler och fler. Det är väl egentligen samma sak som att jag strävar efter att bli smal. Det är min saknade pusselbit i livet. Förtillfället. Vi kanske alla saknar något i livet, kanske har vi alla en fixidé om att något skulle bli bättre "om det bara var så" och är lagomt patetiska i vårt strävan efter det.

Jag får nog skylla mig själv att jag hamnar i sådana här och liknande situationer. Till viss del iaf. Om jag säger så här, jag ger inga signaler (från mitt perspektiv, vet dock inte hur illa man kan misstolka mig), men jag ger heller inga tydliga gränser att gå efter. Jag släcker inte förhoppningar i och med att jag låter det ske. Det kanske inte är mycket bättre trots allt.
Sanningen är den jag älskar att leka med elden. Förtillfället har J varit denna eld, till min besvikelse tänder han inte till, istället blir det jag. Istället hamnade jag i en situation där jag har två helt olika känslor för två helt olika killar. Samt två till problem som hör till detta ämne. Känner jag mig rätt kommer jag inom en snar framtid att tröttna på dem båda. Just när det gäller att ha djupare känslor för pojkar så blir jag lätt uttråkad. Har nog egentligen mycket att göra med min rädsla inför att bli sviken. Jag föreställer mig att om jag tackar nej och går utan några förhållanden så gör det mindre ont. Vilket stämmer, men jag förlorar ju en hel del på det med..


Stopp, tack, det räcker.

Kategori: Emelias ord

Helt plötsligt vill jag inget hellre än fly mina känslor.
Ångesten kom efter mitt krav, min längtan och mina böner.
På direkten började jag noja över det ena efter det andra. Nu sitter jag här med min paranoiditet, knäna uppdragna till hakan och gungar fram och tillbaka. Någon som vill stänga av mina känslor igen? Snälla?
Nu förstår jag att inget någonsin kan bli bra, ingenting är eller blir lagom. Någonsin.
Nu ska jag och ångesten sova, om den låter mig sova vill säga. Har sådan jävla stress över att INTE skära mig. Vill inte. Dock undrar jag vart jag ska lägga min psyksjuka annars? Stress över att överleva denna vecka. Att räcka till. Att fixa allt. Att vara snäll. Inte ond. Inte elak. Inte stöta bort min fina. Vilket resulterar i att jag ligger i sängen, på soffan, stirrar i taket, i väggen, på TV:n, badar fyra gånger om dagen och sitter och gapar som ett fån. Jag blir stressad utav det mesta, det blir för mycket, min hjärna blir kaos. Jag är kaos. Ren jävla kaos och misär.
En cigg på det här så är vi ett steg framåt till att klara natten. Bara överleva morgondagen så blir allt lite lättare. Snart helg. Snart kan jag gömma mig under täcket i två dagar igen.


Ja, juste. Imorgon ska jag fasta (fail idag).
Jag ska fasta och träffa läkare. Jag ska fasta och skolka.
Jag ska fasta och umgås med min ångest.
NU är pessimistEmelia tillbaka!