Om jag skulle säga att jag förtillfället lider utav ett lätt illamående, skulle jag ljuga. Jag skulle ljuga så ofärskömt mycket. Om jag dessutom sa att mitt liv är i balans just nu skulle jag ljuga så pass mycket att jag lika gärna kunde ha påstått att jag var det lilla minsta söt. Vilket jag aldrig har varit, någonsin.

Jag mår så illa. Har så ont i magen. Mår så dåligt.
Äckelkänslorna tar död på mig och slår mig i spillror där ute på landets toalettgolv. I de blått inredda badrummet ligger jag på golvet och funderar ut hur jag ska överleva livet under de sena kvällarna. På landet finns ingen vanlig toalett. På landet kan man inte kräkas. På landet äter jag bara i kolosala mängder. Jag äter tills jag gråter. Jag gråter tills jag bestämmer mig att aldrig någonsin mer äta. Jag äter inte förens jag går ner två kilon. Sen äter jag, och äter. Tills jag står på vågen och får svindel utav ångestvågen då jag inser att jag åter är tillbaka på samma vikt, två kilo upp, två kilo ned. Mitt liv är en enda misär, en oerhört tragisk historia. En enda lång historia med massa ångest, sorg och skam. Ibland är jag glad. När solen skiner ler jag, när solens strålar värmer mig brukar jag skratta.
När jag går bredvid mitt solsken är jag varm i hjärtat. När jag håller bästa väns hand flyger ångesten ur mitt bröst. När jag kysser min fina fylls hjärtat av kärlek och bröstet av hopp. När jag sover bredvid min fina drömmer jag om lyckliga dagar. När jag återigen är ensam kommer smärtan och mörkret.

Jag är hemma nu. I den där tomma lägenheten med tiden som står stilla. I den där lägenheten där verkligheten inte lyckats tränga sig in. Det är ganska tryggt här. Det passar mig alldeles jättefint att leva utan det verkliga livet bara för en stund. Jag hade gärnat stannat här. Jag hade förmodligen stannat uppe och kräkts hela natten. Leget naken i badkaret och tjuvkikat på min kropp tillsammans med skammens tydliga närvaro. Så hade jag suttit uppe och skrikit till en massa Håkan sång. Kanske hade jag sovit två eller kanske tre timmar. På morgonen hade jag sprungit till apoteket och köpt Dulcolax, sen hade jag proppat i mig en massa tabletter. Så hade jag stannat här hemma en natt till. Nästa dag hade jag fått panik och ringt efter A att hämta mig så hade jag sprungit in på toa och vägt mig.. ute på landet.

Men jag vet att jag inte får vara själv.
Ingen vågar lämna mig själv.
Ingen vet vad Emelia kan göra medan ingen tittar på.

(Jag ska ner till landet nu igen. Hade egentligen tänkt att bara hämta massa grejer, snabbt som fan innan tankarna hann ifatt mig och tvingade fram lite fler tårar, men ja.. det gick sådär.)