Mina problem om nätterna är rädslan för att stänga ögonen.
Jag är liskom rädd för mörkret. Vägar släcka ned. Sitter uppe och läser. Ögonen bränner och svider. Jag är trött som bara fan. Men det går inte, vägrar sova. Allt fan är jag rädd för något. Döden? Absolut. Rädslan för döden förhindrar mig att leva fullt ut. Hur dumt är inte det? Väldigt.

Mitt liv är kaos. Eller vänta. De är de inte. Livet är faktiskt åt helvete. Men det står still. Är ganska lugnt nu. Kärleken, den, den är åt helvete. Men å andra sidan, människan jag är kär i är bland de tryggaste och finaste jag har, så livet är nog åt helvete ändå. Jag kan verkligen inte hålla käften. Tar så jävla illa vid mig av allt. Måste öppna käften. Måste tjura. Måste skälla. Han uttrycker sig fel och tänker inte innan han öppnar käften, ett problem är det ju då man har en tjej som har världens jävla temperament. Fast.. jag är inte någon tjurig tjej, egentligen. Jag står på mig.
Handlar mest om att jag är så kär och så livrädd. Det nästvärsta har hänt: jag har fallit, blivit beroende utav någon. Nu väntar jag bara på det värsta. Att bli lämnad, krossad och förstörd. Så jag letar fel, letar och letar efter fler fel. För om jag själv förstör det, kan jag alltid skylla på det. Då slipper jag stå ut med att han lämnad mig på grund av att jag är en sån jävla idiot. Vilket han iofs kommer göra i sånna fall med. Jag är en idiot.

Så då har jag bestämmt mig. Jag ska ta tag i mig. Jag ska göra allt jag kan för att inte förstöra det här. Jag ska bli snäll. Jag ska bli den stöttande flickvännen. Den perfekta tjejen. På mitt egna sätt då. Bli bra, men fortfarande vara mig.
Usch vad det här är jobbigt. Jag måste vara störd. Riktigt jävla dum som tycker att det är jobbigt att vara kär, men liksom.. Allt blir så komplicerat. Så mycket att tänka på. Man ska ta hänsyn till en annans vilja, man ska fråga om lov för att få göra saker, man måste höra sig för. En jävla massa måsten. Ja, jag måste vara dum som tycker att det är jobbigt med besvarad kärlek. Jösses, människan har sagt att han vill ha barn med mig, en framtid, bara vill ha mig. Han står ut med mig. Han är fortfarande kvar. Trots att jag är ett svin ibland. Men ändå kan jag inte riktigt tro på honom. Kan en så fin människa tycka om en sådan trasig liten jänta som mig? Sånt hör väl bara till sagornas värld?
Men ja.. ta tag i mig själv. Bli bättre. Bli en bra flickvän. Okej iaf. Okej duger. Halvbra och så resten jag? Kanske blir han glad då. Vill bara att han ska vara glad..



Måste boka tid för tatueringen.
Dock inte säker på vad jag vill ha. Något med svalor.
Denna var väl söt? Eller? Gaah.

Återgår till bokjäveln, för nu är jag inte ens trött längre.
Natti.