Helt plötsligt vill jag inget hellre än fly mina känslor.
Ångesten kom efter mitt krav, min längtan och mina böner.
På direkten började jag noja över det ena efter det andra. Nu sitter jag här med min paranoiditet, knäna uppdragna till hakan och gungar fram och tillbaka. Någon som vill stänga av mina känslor igen? Snälla?
Nu förstår jag att inget någonsin kan bli bra, ingenting är eller blir lagom. Någonsin.
Nu ska jag och ångesten sova, om den låter mig sova vill säga. Har sådan jävla stress över att INTE skära mig. Vill inte. Dock undrar jag vart jag ska lägga min psyksjuka annars? Stress över att överleva denna vecka. Att räcka till. Att fixa allt. Att vara snäll. Inte ond. Inte elak. Inte stöta bort min fina. Vilket resulterar i att jag ligger i sängen, på soffan, stirrar i taket, i väggen, på TV:n, badar fyra gånger om dagen och sitter och gapar som ett fån. Jag blir stressad utav det mesta, det blir för mycket, min hjärna blir kaos. Jag är kaos. Ren jävla kaos och misär.
En cigg på det här så är vi ett steg framåt till att klara natten. Bara överleva morgondagen så blir allt lite lättare. Snart helg. Snart kan jag gömma mig under täcket i två dagar igen.


Ja, juste. Imorgon ska jag fasta (fail idag).
Jag ska fasta och träffa läkare. Jag ska fasta och skolka.
Jag ska fasta och umgås med min ångest.
NU är pessimistEmelia tillbaka!