En gång hade jag en söt liten rumpa.
En gång vek sig inte magen i tusentals volanger när jag satt ned.
En gång kunde jag känna revbenen under sommarklänningens tunna tyg.
En gång trodde jag att kunde sväva.
En gång för länge sen var livet som det skulle vara, men det var då.

Jag skrek och slog igår. Jag var så förtvivlad att jag skakade och grät ut min ilska. Han bad mig att slå igen. För att se om jag vågade, se hur jävla modig jag var, men jag var feg. Eller så brydde jag mig bara inte längre.
Jag höjde handen mot henne idag. I all hast lyckades jag även dela ut en dänga där. Så slog hon tillbaka och skrek att det var tammefan sista gången jag gjorde så. Hennes ilska sa mig att jag skulle få se på fan annars, så jag bet ihop och tittade ut genom bilrutan under tystnad. Tårarna samlades i ögonen, de ville rinna nedför kinden och jag vill slänga mig över henne och hulka länge och väl där i hennes famn. Men jag satt fast frusen. Jag kände inte tillräckligt med kärlek för att förmå mig i en sådan vändning. Kände bara hur vi gled ifrån varandra ännu mer, hur mörkret växte mellan oss.

Jag ska gå sommarskola. Hm.. ja. Göra klart ett matteprov och fila lite på NO-betygen. Det blir nog bra. Jag vill ju så gärna tro på det, fast egentligen har jag ingen lust. Om det inte var för L som tjatat med mig skulle jag strunta i det. E skulle även han gå tillsammans med oss. Det blir nog bra, han är ju kul och jag har alltid kännt något extra för honom. Han är snäll han, en fin pojke bakom en ung mans hårda skal. Folk pratar så mycket, speciellt om dig E, alla utom jag pratar. Jag pratar inte speciellt mycket om folk omkring mig. Var och en sköter sitt liksom. Varför ska man prata en massa strunt som egentligen inte får en själv att må så mycket bättre?
Men ibland pratar jag också strunt. En massa jävla skit snackar jag. De gröna grodorna sprutar ur munnen på mig. Avund. Verkar som om den gröna avundsjukan sprider sig lätt i de små samhällena. Som pesten nästan. Skrämande och fascinerande på det mest makabra sätt. Man kan skymta den i alla här omkring, gömd eller inte. I stor eller liten dos, alla bär på den, avundsjukan. Byfånarna, bönderna, lantisarna.

Uppe i den där lägenheten igen. Vi blir utan bil ett tag nu så jag hämtar ner mer kläder.
Hon är ute och fixar med saker. Viktiga saker. Fixar och donar med en massa måsten. Jag sitter hemma och sörjer något. Vet inte riktigt vad, men jag känner mig sorgsen. Farfar kommer snart dö. Det ser så ut, han ser liksom slut ut. Har haft leukumi i säkert åtta år, men klarat sig bra. Kronisk tyckte jag mamma nämna att den var. Han dör utav följdsjukdomarna, inte utav cancern i sig.
Är det de jag sörjer? Kanske. Märkligt ändå. Jag har aldrig haft vidare kontakt med min farmor och farfar, de brydde sig aldrig vidare väl om min pappa inte mycket mer i hans barn. Pappa har ju alltid varit stark och självständig klarat sig själv. Medan lillbrosan och lillesyrran inte klarat sig lika fint. N, broder hans, blev en narkoman. Han har två små döttrar, ibland super han till och röker på när de är hemma. Har hänt att mamma, faster och farmor fått lov att storma in där och ta hand om honom. Men de glömms bort. Farmor låtsas inte om det. Hennes lilla son, problem? Knarkare? Missbrukare? Va?! Nej vet du vad! Faster hon är nog inte mycket utan hennes mamma. Leker med tanken hur de ska klara sig när farfar är borta. Farmor kommer inte hinna med allt hon gör nu. Passa N's ungar minst tre dagar varje vecka, skjutsa N och faster (ingen har körkort).. Nä, de blir nog svårt. För oss? Ingen skillnad. Alltid klarat oss. Jag är inte ens ledsen eller bitter över det längre. Det  blev som de blev och är inget att göra åt.
Det är lite lustigt hur besöken nästan haglar in från farmor och farfar nu.Farfar som inte besvärat sig att komma på varken min eller syrrans födelesedagar på år och dar kommer numer ner frivligt och språkar fritt i soffan bredvid sonen han en gång övergav. Karln måste ha ett jävla dåligt samvete. Tänka sig vad det ska fräta sönder han inifrån. Måste kännas i hjärtat. Pappa är nog glad. Pratar om farfar som om han alltid varit den där farsan som ställt upp, han låter så kärleksfull, trots alla år som gått.