Alla studenter och det där jävla studentfirandet får mig att må illa. Jag mår så jävla dåligt av det. Jag vet inte varför men jag hatar det. Det får mig att granska mitt liv på ett orättvist sätt och får mig själv att känna mig som värdelös. Att se folk i massor som har nått framgång - gått klart skolan och som dessutom är lyckliga lockar fram den där krypande känslan i kroppen. Allt jag känner är äckel.

Att jag befinner mig på annan ort än mitt kära hem med min älskade våg gör inte saken bättre. Saknaden och ovissheten gör ont i mig. Jag går helt ärligt sönder. Smärtan river upp mitt inre under tystnad. Brutalt.
Hungern misshandlar mig, har lagt av att äta. Klarar inte av det. Får ångest av bara tanken på den dagen då jag ska börja äta igen. Hur jävla segt och dåligt allt kommer att gå.
Är dock inte så sugen på att misslyckas eller sätta mig själv bakom galler med hjälp av kcalräknandet igen.. ännu. Det får vänta ett litet tag. Jag vet inte hur jag ska kunna koppla av tillsammans med hungerns närvaro som påminner mig om varför jag måste gå hungrig, men på något sätt måste det fungera. Annars vet jag inte vad jag gör. Det finns en utväg som jag inte ens vill nämna.