Kärleksproblem, eller får man fortfarande kalla sina problem med motsatta könet för kärleksproblem då man inte själv är kär? Vad ska man annars kalla det för? I vilket fall som helst så sitter jag med tre sådan problem på halsen, fyra ser det till och med ut som just nu.
Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag är glada, snälla Emelia. Inga fördomar och som försöker skoja på för att lära känna personen (killen) - som vän. Men icke att vi ska nöja oss där. Nähej, gärna att vi börjar med att intressera oss för varandra och fortsätter på detta spåret. Jag kanske ska avsäga all kontakt med det motsatta könet precis som J. Bara för att liksom, inte riskera att få en massa krångel. Vilket jag idag, just nu i skrivande stund har.
Jag har varit intresserad utav J en tid nu, instresset är besvarat så det har flytit på bra. En liten detalj dock är att hans snällhet och att han är så förbannat lugn reatar upp mig smått. Så vafan vill jäntan ha? En elak karl? Nej, men någon som säger ifrån. Jag är väldigt, bestämmande, envis och självständig. Viljestark. Lite lätt för att köra över människor, detta sker helt omedveten är dock medveten om att det händer. Vad jag menar är att jag är orolig för att köra över honom, för han kommer förmodligen inte säga ifrån. Sedan behöver jag någon som ryter ifrån lite. Jag har ett humör och gillar att man visar sinna känslor, vid diskusioner osv, då man inte håller med varandra om saker. Hellre det än någon som bara tjurar. Fy vad jag inte klarar av sådant. Folk som sitter i ett hörn och surar, istället för att slår näven i bordet och får saker och ting sagt. Mycket bättre! Sedan kan man diskutera hur vida det är bra att ha för vana att slå näven i bordet hela tiden, men för mig är det bättre än att vara barnslig och bara tjura.

Nu tillbaka till detta med mina problem. Jag och J, små tjafsar väldigt mycket utav tiden som vi hör av varandra. Så gott som varje dag. Små och stora saker. Mesta dels är det jag som säger ifrån och han känner sig avvisad, så han börjar med att tjura och små pika mig. I sin tur retar det smått upp mig och jag kan inget annat än gå och vara lite otrevlig medans han kommer tillbaka och låtsas som ingenting. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer ske. Klockan är tolv och vi har redan lyckats vara osams. Är detta ett tecken på att jag bara borde strunta i människan? Klarar inte av sådant här. Jag är egentligen ingen elak människa, inte otrevlig heller, men rätt människa kan få mig riktigt otrevlig. Som nu ungefär då.
Vad som är ett problem är att denna kille säger att han har "starka känslor" för mig, vid ett par tillfällen har han till och med nämnt orden "jag är kär i dig". Så ska jag bara be honom se sig om efter andra, för att jag..? Jag tycker verkligen inte om sådant här. Känner mig så fruktansvärt elak. Än värre är att jag klickat med någon helt annan, samtidigt. Såklart. Jag gör allt för att krångla till det så mycket som möjligt, göra så många som möjligt besvikna och sårade. FAN! Hur lyckas man?! För killar är det som om så fort en tjej inte dissar dem totalt så är dem tok intresserade. Hur kommer detta sig tro? Jag lovar, jag har märkt det. Säger jag att någon är rolig låter det helt anorlunda i deras öron. För dem verkar det vara ett tecken på att man absolut är superintressrad och mer än gärna vill se oss hand i hand på en strand någonstans i världen inom några få år. Säger jag att jag är singel så är det direkt förväntat att jag ska vilja ha någon.
Känske just därför jag sitter här nu, jag är snäll och singel. Trevlig och lagomt pratsam. Och sist men inte minst så är jag en tjej. Jag skulle kunna vara botemedlet på de alltför många pojkars längtan efter att ha någon. Lägg märke till någon. För ibland undrar jag om det spelar någon roll för dem vem det är som de kallar för flickvän. Vissa är nog redan förtjusta vid tanken på att ha en flickvän. Att ha det. Den där pusselbiten. Så förväntanstfulla och fästa vid tanken om att ha en tjej, att det inte spelar någon roll vem hon är, hur hon är. Bara hon kan kallas för tjej. Men jag är väl medveten om att det inte är alla. Bara det att killar som dessa tycks bli fler och fler. Det är väl egentligen samma sak som att jag strävar efter att bli smal. Det är min saknade pusselbit i livet. Förtillfället. Vi kanske alla saknar något i livet, kanske har vi alla en fixidé om att något skulle bli bättre "om det bara var så" och är lagomt patetiska i vårt strävan efter det.

Jag får nog skylla mig själv att jag hamnar i sådana här och liknande situationer. Till viss del iaf. Om jag säger så här, jag ger inga signaler (från mitt perspektiv, vet dock inte hur illa man kan misstolka mig), men jag ger heller inga tydliga gränser att gå efter. Jag släcker inte förhoppningar i och med att jag låter det ske. Det kanske inte är mycket bättre trots allt.
Sanningen är den jag älskar att leka med elden. Förtillfället har J varit denna eld, till min besvikelse tänder han inte till, istället blir det jag. Istället hamnade jag i en situation där jag har två helt olika känslor för två helt olika killar. Samt två till problem som hör till detta ämne. Känner jag mig rätt kommer jag inom en snar framtid att tröttna på dem båda. Just när det gäller att ha djupare känslor för pojkar så blir jag lätt uttråkad. Har nog egentligen mycket att göra med min rädsla inför att bli sviken. Jag föreställer mig att om jag tackar nej och går utan några förhållanden så gör det mindre ont. Vilket stämmer, men jag förlorar ju en hel del på det med..