Det finns inga monster under sängen, bara Ana. Vi liksom sitter ihop. Det är vi nu.
Hon går bakom mig bevakar mina steg, ser till så att jag inte stannar, inte sätter mig. Hon säger att den dagen som jag väger lika mycket som ett asplöv ska hon kyssa min kind god natt. Först då kan någon älska mig. På kvällen kryper hon fram, hon brukar slita i min vilja och få mig att gråta. När jag tvivlar på att jag gör rätt, klär hon av mig naken framför spegeln. När jag är död på insidan påminner hon mig att mat inte kommer få den att överleva.
Hon undrar om jag verkligen nöjer mig med det här, och det gör jag inte.