Jag är medveten om min idioti i mitt val, men. Nu skiter jag i mat. Jag fastar. Orkar inte räkna kalorier. Inte än. Jag är fri. Nästan så. Dag nummer ett är avklarad. Gick bra, bättre än jag trodde att den skulle göra. Ett steg i rätt riktning!

Mitt huvud är trasigt. Jag är trasig. Jag är dum i huvudet och så fruktansvärt godtrogen. Hatar att jag luras så lätt. Jag är för snäll (fast jag är elak, pessimistisk och ett jävla monster ibland), alldeles för snäll. Vill liksom inte tro att det finns några onda människor, som man inte kan älska. Vill inte tro att folk jag tycker om kan vara dåliga för mig. Men vem har sagt att sanningen är trevlig? De allra flesta predikar ju just om det; att sanningen inte är vacker. Jag får dock inte in det i mitt lilla huvud, sanningen får inte plats. All min ångest, all min bimboaktighet tar för mycket plats.

By the way har jag ont i hela kroppen, är helt slut i kroppen, har hemskaste huvudvärken. Ont i magen och halsen. Stackars mig? Nähej då. Stackars pappa som fortfarande ligger på sjukan med slang i magen och fyrtio graders feber. Ibland är livet förjävligt.