Jag orkar inte mer. Hur jag än gör så återkommer ångesten.
Jag ägnar dötiden som kommer åt att stirra in i kylskåpet för att sedan välkommna tårarna att forsa.
Det gör så ont. Så jävla ont. Hur fan ska jag göra?!
Vem ska jag prata med, vad ska jag säga? Jag vet inte vad jag känner, varför det gör ont eller vart det gör ont. Ibland tror jag att jag dör. Det gör så ont i hela mig och ångesten stryper mig nästa, jag får ingen luft och huvudet skriker att nu ger vi upp. Kanske är det dags? Att dö inomords och vandra runt som ett spöke. Kanske orkar jag inte längre kämpa mig igenom varje dag och intala mig själv att idag ska, idag ska jag. En vecka till. Det är alltid en vecka, det är alltid sju dagar. Det är alltid dagar kvar och jag har alltid något att räkna ned till, men vafan är det?! På den sjunde dagen utav en veckas svält, vad ska hända då? Ett mirakel? Ångesten kommer ändå bara riva allt jag byggt upp i tusen bitar, krossa mig.
JÄVLA HELVETE.
Helt ärligt.. när tar det slut? När? Det är inte kul längre och jag kan inte äns bestämma, det sitter bara där. "Söndag börja femtondagarsfastan" Alltid är det någonting, svält, kalorier, spy, äta, spy. Socker, fett, kolhydrater. Hur jag än gör så mår jag lika dåligt. Om inte under tiden så är det fan i slutänden. Äter jag - ångest. Svälter jag mig - ångest. Spyr jag - ångest. ABC då?! Jo men visst ÅNGEST.
När får jag bestämma vad som ska och måste göras? Aldrig.

Natten kommer gå till att göra sig av med allt överflöd i mat som svämmar över i min kropp. Resten av tiden kommer jag storgråta. Fan.